Funktionär = Mamma!

Jag har tidigare pratat om att vara deltagare i Fotrally lite är som att föda barn. Efter årets tävling har jag fått nya insikter. Att vara funktionär i Fotrally är väldigt mycket som att vara mamma!

Man planerar, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och undrar om man kommer att göra ett tillräckligt bra jobb eller om man kommer att vara en sådan katastrof att ungarna behöver terapi efter det att man är klar med dem.

Att vara funktionär mellan 12 och 24 timmar är lite som att vara småbarnsmamma. Åt jättemånga barn. Många är ofokuserade och vinglar runt, (AKTA, GÅ INTE UT I GATAN, DET KOMMER BILAR!) De är trötta efter en lång dag (eller natt i detta fall) och en del är riktigt griniga. De är törstiga. De är kissnödiga, (Jag behöver gå på tooooooaaaa!) De har ont i fötterna. De flesta fortsätter framåt, andra sätter sig i diket och vägrar gå en meter till. Och precis som vilken mamma som helst så får man sätta sina egna behov åt sidan. Som funktionär går man på toa, vilar, äter och dricker när dina deltagare har fått vad de behöver. Eller när du har någon annan mamma eller pappa som tar över ansvaret. Som småbarnsmamma och funktionär får man också stå ut med att ibland få skulden för allt som är jobbigt. (Var är toabilen, Var är vattenbilen? Det går för foooooort!) Men, man får också en massa kärlek tillbaka, glada leenden och tacksamhet. Man tröstar. Peppar. Säger att de är jätteduktiga. Att man förstår hur det känns, för man har själv varit där en gång. (Och tänker skamset att man själv tillhörde gruppen av de riktigt gnälliga när det begav sig) Man trugar i någon äcklig vätskeersättning. (Jo, då bara tre klunkar till så får du lite läsk sedan). Till slut får man vila. Man lämnar över ansvaret till nästa grupp föräldrar som ska leda deltagarna genom natten. Man får äta pizza och slappna av. Det är otroligt skönt, men precis som en mamma släpper man inte föräldraskapet helt utan man oroar sig för hur det går för dem som är kvar.

Att vara funktionär mellan 36 och 48 timmar är lite som att vara mamma åt en mindre skara väluppfostrade tonåringar. De börjar få rutin. De sköter sig, även om de är jättetrötta. Man bekymrar sig över deras sömnvanor. (20 sekunder på en gräsmatta, är det verkligen bra?) Man försöker inse att de börjar bli större men man tjatar ändå. Dricker du ordentligt med vatten? Glöm inte salt! Gå försiktigt! Nej, du får inte stanna kvar här själv när du har brutit, nej jag bryr mig inte om att du säger att du klarar det jättebra) Och hur väluppfostrade de än är, får man ibland lite överseende miner och några som himlar med ögonen. Och själv går man och tänker att ja ja, ni är nästan vuxna och jätteduktiga, men det är mitt jobb att tjata!

Jag avslutade min funktionärstjänst vid 48 timmar. De hade liksom blivit vuxna, de som var kvar. De hade andra som såg efter dem i den mån det behövdes, men mitt jobb som Mamma/Funktionär var över. Lite vemodigt. Men som vilken mamma som helst fortsätter man att oroa sig. Och man smygföljer dem på sociala medier, liksom bara för att hålla koll. Fast man kommenterar ju inte för mycket, man vill ju inte vara jobbig. Eller pinsam. Men vad stolt man är över dem! När andra, mindre insatta personer kommenterar att deltagarna är fantastiskt duktiga känner man en omotiverad stolthet. Just det, det är mina deltagare det!

Och när man i efterhand får höra ifrån tävlanden som är glada och tacksamma över att man har tagit hand om dem, glömmer man bort de oviktiga sakerna som var jobbiga och man kommer ihåg allt som var roligt.

Att vara funktionär är verkligen som att vara mamma. Så värt det.

 

 

 

 

 

Fotrally 2016 - Del 5 - Efteråt




24.07 i en backe i Strängnäs. Här fanns ett elskåp. Jag gillade elskåpet. Det såg ut som ett bra ställe att sätta sig på. Det var det. Jag satt i nästan en kvart på det där elskåpet. Under tiden bröt jag officiellt och fick min efterlängtade medalj. Min support stack ner och hämtade bilen. Jag pratade lite med funktionärerna och lade in ett meddelande på Facebook att jag hade brutit och att folk kunde börja berömma mig nu. Under den där kvarten var jag Drottning av hela Universum och jag tog nådigt emot folkets (två funktionärer och en supports) beundran från min Elskåpstron. Sedan skulle jag ta mig ner från elskåpet. Min status som Drottning av Universum ersattes av en ny status nämligen Liten, Ynklig Sengångare. Som hade fastnat i en mangel.

Jag kom in i bilen på något sätt och höll på att spy i en plastpåse när supporten kom in i bilen med en cheeseburgare. Liksom jag hade cheeseburgarnas status hade sjunkit från himmelska till äckliga på ganska kort tid, konstaterade jag sorgset (och full av självömkan såklart).  Vi åkte hem till Stockholm igen. Jag ömsom fnissande och ömsom fulgrät. Väl framme fick supporten bära mig på ryggen uppför trapporna. Vilken hjälte! Jag pep av smärta hela vägen upp. Är man dramaqueen så är man.

– Ha en fint apstadium, hälsade Niklas Grebäck och Robert Agrius, via Facebook. Och apstadium var precis vad jag hade i nästan två dygn. En händelse under apstadiet var när jag hade tömt blåsor under foten. Efteråt tog jag mig ut på balkongen och satt där en stund i solen. När jag sedan skulle gå in hade foten liksom fastnat lite i den varma trätrallen. Usch! På söndagskvällen kunde jag inte hålla mig längre utan tiggde skjuts in till Sjöhistoriska för att se varvningen av Per-Ola och Robert. Strax därefter var Fotrallyt över. De båda hjältarna skjutsades tillbaka till Sjöhistoriska. Jag fick möjlighet att gratta Per-Ola och ge honom en kram. Och denna fantastiska människa som har gått i över 72 timmar ler mot mig och frågar bekymrat hur det är med mina fötter? MINA fötter!?! Det säger en del om vilken toppenkille han är.

Nu har det gått några dagar till. Jag har varit en tråkig mamma som har haft svårt att hitta på roliga saker. Roliga saker innebär förflyttning av sagda mamma. Det rinner gegga från mina stortånaglar. Jag får akta mig så att jag inte lämnar små snigelspår när jag haltar fram. Usch vad äckligt, säger sonen. Dottern tröstar mig med att geggan glittrar fint i solen i alla fall. Nästan som glitternagellack. Min vän (och medtraskare 2014) Jeanette har pysslat om mig, fixat mat, roat barnen och roat sig själv med att googla fram bilder på fötter med kallbrand som hon glatt har visat mig. Jag antar att det är dags att plocka fram borren snart, men jag ser inte fram emot det. Jag får inte på mig några vettiga skor. Och jag läser om några av er andra som är ute och springer. SPRINGER? ÄR NI FRÅN VETTET?

Jag har skrivit det förut, men gör det igen. Jag är en latmask. En rökare. Med dålig karaktär. Men jag klarade 24 timmar ändå. Varför? Så här i efterhand kan jag konstatera ett några saker som hjälpte.

1, En fantastisk support. Han checkade in minst en gång varje halvtimme på slutet för att se att jag mådde någorlunda ok. Han gick till och med vid min sida några minuter ibland, men var väldigt noga med att inte hjälpa mig på något sätt eftersom vi båda var angelägna om att hålla oss till reglerna.

2, Fantastiska medtävlare. Det finns många som borde tackas, men jag tar de två viktigaste. Daniel Vesterhav som lyckades med konsten att distrahera och dirigera mig ner för en lång backe. (nerför är MYCKET värre än uppför) Och Björn Ohlsson, som kom på fjärde plats i år som var helt otrolig. Han var snäll, men daltade inte med mig. Hade han gjort det hade jag nog bara lagt mig ner. Vet inte om jag hade klarat det utan honom. Och det är en del av magin. Nästan alla har en eller flera medtävlare som har stöttat dem. Du går inte ensam!

3, Pannben. Min pappa brukade alltid säga att jag var ”envis som en liten röd gris”. En tvivelaktig komplimang men i sanningen rätt så överensstämmande. Min kropp ville ge upp så många timmar före mitt huvud. Jag kan verkligen ärligt, ärligt säga att jag har tänjt mina egna gränser till det närmast omöjliga. Det känns bra.

Slutligen, till er som ska gå första gången 2017. Ni kommer att få all hjälp och allt stöd som ni behöver från folk som har gått tidigare. Bra råd. Mycket bättre än vad jag kan ge er. Om skor, strumpor, mat, utrustning mm. (Jag skulle väl bara säga öh, glöm inte ciggen, eller något annat mindre lämpligt) Men om det är någonting jag vill förmedla så är det här: Det gör ont. Det är stundtals tråkigt. Det är vansinnigt. Men det är också magiskt. MISSA INTE MAGIN!

 

//Ingrid Lindeborg #94

Fotrally 2016 Del 4 - Den svåra delen






Jag började få en stor blåsa som irriterade mig redan vid 10 timmar. Jag tog mina första toaminuter och bytte strumpa, men det hjälpte inte. Vid zonen i Nykvarn fick jag ny support (världens bästa) och ny mat. Men någonstans där började det bli riktigt jobbigt. Jag vet egentligen inte varför. Jag kunde inte äta ordentligt, tappade motivationen, kompenserade med stegen för fotblåsan vilket gjorde att fler blåsor och värk i andra höften kom som ett brev på posten. Vid 13 timmar ville jag bryta. Jag åt faktiskt ingenting vettigt efter 13 timmar. Jag levde på Vitargo, några klunkar blåbärssoppa, ett par salttabletter, ett par värktabletter och cigaretter de sista 11 timmarna. (Prova inte det, det är jättedumt). Vid 15 timmar sipprade det var ur ena hälen, jag hade kramp i njurarna och var allmänt deppig. Vid 18 timmar och supportzonen vid Mariefred var jag gråtfärdig. Bytte till det sista paret skor som jag hade lånat bara för att de var flera nummer för stora. Det var i Mariefred jag på allvar började räkna minuterna. 6 x 60 = 360 till 24 timmar. 359, 358, 357. Höll på att bli tokig. Bestämde mig för att sluta titta på klockan. Lyckades i tre minuter. 353, 352, 351… Till och med vädret var emot mig, tyckte jag. Omväxlande ösregn och stekande sol. 345, 344, 343.

Jag började fundera på varför jag gick? Alla skäl jag hade att fortsätta försvann, ett efter ett. Att jag skulle göra vänner och bekanta besvikna började bli oviktigt. Hur skulle de kunna förstå hur mycket svårare det var i år jämfört med 2014? De skulle bara tycka att jag hade gått kortare tid och därmed misslyckats. Ett tag började jag till och med bli förbannad på folk som hejade på via Facebook. KÄMPA!, skrev de. DU KLARAR DET! Lätt för dem att skriva, tänkte jag tjurigt. De sitter säkert ner och skriver, de latmaskarna. De har ingen aaaaning om hur synd det är om mig. (Folk som känner mig vet att jag är mycket bra på att tycka synd om mig själv. Skaka fram en tävling i självömkan och ni har inte en chans) Jag insåg dock tack och lov det olämpliga i att be dem dra åt skogen. 323, 322, 321.

Att jag skulle var besviken på mig själv? Det slutade också betyda någonting. Det händer jämt och ständigt att jag gör mig själv besviken, rationaliserade jag för mig själv och tänkte på gymkortet som samlar damm mellan gångerna. Och på alla chokladkakor som jag inte skulle ha ätit. 290, 289, 288.

Till slut fanns det bara en enda anledning att fortsätta gå. Jag ville att min nioårige son Leo skulle vara stolt över mig. Han hade pratat så mycket om det, hoppats och hejat. Jag kunde bara inte sluta gå. (Nu börjar det här urarta till en amerikansk dålig film, förlåt, usch, man hör nästan den sentimentala stråkmusiken, men det var så det kändes). Jag kunde egentligen inte fortsätta gå men jag kunde inte sluta heller. Mina fötter haltade fram till samma ordslinga: Jag slutar, vad ska jag säga till Leo? Jag slutar. Vad ska jag säga till Leo? 223, 222, 221.

Till slut grät jag lite. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Ibland känns det konstigt nog lite lättare att jogga än att gå, i alla fall i benen. De blåsfyllda fötterna höll inte med. Jag gick med en rätt stor sten i skon de sista fyra (!) timmarna men hade inte kraft nog att ta ut den. Det säger en del om hur slutkörd jag var. Jag fick lite extra energi när jag passerade 22.26 och persade, men den försvann beklagligt fort. 90, 89, 88.

Men, minuterna passerade och klockan blev återigen 21.00, precis som alla andra dagar. Och någonstans där fick jag energi att fortsätta 7 minuter till, bara för att kanske komma upp ett par steg i resultatlistan. Och där var det över för min del. I mitt ”skäl att bryta” kunde jag ange hur många som helst. Men jag uppgav den enda känsla som dominerade just då: ”SÅ JÄVLA NÖJD”

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fotrally 2016 - Del 3 - Den lätta delen





Det började bra- vi gick genom Stockholm och det var som vanligt – magiskt. Jag gick tillsammans med Per-Ola en stund i början. Jag försäkrade honom om att det var hans tur i år – att han skulle vinna. Det trodde nog många, men precis som jag trodde nog de flesta att han inte skulle behöva gå så långt som han behövde för att vinna. Att Robert skulle slå sitt personbästa med så många timmar hade nog ingen räknat med!

När vi kom till Aspudden började det regna lite grann. Ett sådant där vansinnigt irriterande regn. Inte ett sådant där litet regn, små stänk som man kan strunta i, och inget ösregn som nödvändigtvis kräver omedelbara åtgärder som regnponcho och skoskydd. Regnet irriterade mig jättemycket. Främst för att min väderapp högtidligt hade försäkrat mig om att det inte skulle regna. Jag gick in på appen igen. Den hävdade lika tvärsäkert att det minsann inte regnade. Inte en droppe regn insisterade den på medan jag ilsket torkade av det tydligen helt påhittade regnet från telefonen. Jag gick och tjurade över dumma appar och dumma moln en stund. Av någon anledning tog jag det där regnet som en personlig förolämpning, enbart riktat mot mig. Och då hade jag bara gått i ett par timmar och var varken trött eller hade ont.

I Aspudden kom också mitt första kisställe. Jag gick och var självbelåten över min noggranna planering. Problemet var att ledet hade svällt på bredden, folk gick 7-8 i bredd och jag hade därmed mycket mindre tid på mig än vad jag trodde. Jag hamnade efter och sprang i fatt.

Mellan Mälarhöjden och Bredäng gick det bättre, så även i Vårby Gård. I Mälarhöjden kom min storebror och hejade, en rolig tradition. Jag var sedan glad och nöjd hela vägen till Supportzon 1, där jag var en av de få med egen lyxsupport. En kompis stod beredd med skor, ny påse med Vitargo och godis samt två cheeseburgare. Gud vad goda de var! Jag hade drillat kompisen ordentligt, och hela supporten gick på mindre än 30 sekunder. Sedan stod jag där och hade nästan tråkigt, det tog jättelång tid innan vi kom i gång igen, tyckte jag. Passade på att stretcha lite och sedan bar det av igen.

Vägen till Södertälje är egentligen ganska tråkig, men jag hade inte tråkigt. Jag pratade med folk och lyssnade lite på musik. Vid något tillfälle såg jag en stor älg på avstånd. Han undrade nog vad vi höll på med. Det undrade nog flera av oss vid det laget i och för sig. Mitt enda frustrationsmoment var mina kisspauser igen. Jag har den (inte alltid så bra) egenheten att jag nästan kan bli lite ”Rain Man” om jag har gjort upp planer som inte funkar. Och i Fotrally får man räkna med att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Ledet svällde ut igen och jag insåg att jag inte skulle hinna in i buskarna. Jag pratade med funktionären längst bak som talade om för mig att det var funktionären längst fram som styrde över ledets bredd. Så jag arbetade mig fram till täten och fick höra att det var funktionären längst bak som skulle styra detta. Minsann. Föll tillbaka igen. Funktionären längst bak upprepade att det inte gick att styra ledets bredd från en bakre position. Vid det laget var jag både kissnödig och morrig. (Har ni sett dokumentären vet ni att jag blir jättemorrig när jag inte får kissa. Fast det året hade jag ju urinvägsinfektion, så då var det ännu värre) Till slut hoppade hjälten Niklas Grebäck ut ur en bil och rättade upp ledet och jag var glad och skuttig (nåja) igen. Vägen in och genom Södertälje var som vanligt – magisk. Jag kände mig stark och oövervinnerlig. Sedan började problemen…



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fotrally Del 2 - Uppladdning




Anmälan skickades in och bekräftades. Jag försökte verkligen få någon jag kände att gå med, dels för att det skulle vara roligt (Jeanette och jag HADE väldigt roligt, även om hon var så irriterande pigg och klämkäck på natten att jag ville sätta krokben för henne ibland) och dels för att ha en ”hare”. Begreppet ”Hare” kommer också från Stephen Kings bok, LÄS DEN om ni inte har gjort det redan. Men ingen jag kände nappade den här gången. Nåja, man går ju inte ensam i alla fall!

Jag var bättre förberedd i år, hade tänkt till när det gällde skor, utrustning och annat. Jag hade lärt mig av mina misstag. Konstigt nog gör man nya varje år, ibland funderar jag på hur många gånger man måste gå för att inte göra något misstag alls?

JAG HADE TILL OCH MED TRÄNAT! Två gånger gick jag från Sjöhistoriska till Södertälje, dels för själva träningens skull men också för att reka kissmöjligheter. Det ÄR svårare för tjejer, dels vill de flesta ha lite mer avskildhet, dels är det liksom lite krångligare för oss än att bara ställa sig vid vägkanten. (Prova gärna att huka i en minut, håll balansen, försök att inte kissa på dina egna skor och ta dig upp igen efter att ha traskat i ett antal timmar och du är stel som en gammal pudding…) Tjejer som går långt i Fotrally är hjältar! De får antingen stå ut med ovanstående, eller ta ut toatid för att kissa, medan killarna får mer tid att pyssla med fötterna. Min plan var i alla fall att ha koll på möjliga ställen fram till Södertälje för att spara toatiden till senare när jag var tröttare.

Jag gillar planer. De ger mig en känsla av kontroll. Allt som jag kan kontrollera inför ett Fotrally är bra, ingen detalj är för liten för att fundera på. Ju mer kontroll över småsakerna, desto större möjlighet att senare släppa kontrollen över kropp och hjärna och bara gå…

Jag började ladda inför loppet några dagar innan. Kolhydratladda alltså. Min support hade mig att dricka Vitargo. Blä, tänkte jag och kompletterade med att vräka i mig flera burkar Nutella. Kolhydratladdning som kolhydratladdning, tänkte jag lite upproriskt. Men jag drack Vitargon. Jag vågade inte annat. Kvällen innan var jag uppe extra länge och lyckades sova en bit in på förmiddagen. Det räcker för mig, det är inte så svårt att hålla sig vaken ett dygn om man är i rörelse. Jag tror att de massiva sömnproblemen kommer för folk som går längre än så.

Jag fick skjuts in till tävlingen, och konstaterade glatt igen att nej, man går inte ensam. Här fanns ju flera medtävlande som jag redan kände och funktionärer dessutom! Jag hälsade på lite folk som jag kände igen och bekantade mig med hatkärleken Bajamajabilen innan start. Satte på mig skor, kollade (för femtioelfte gången) att allt som skulle vara i ryggsäcken fanns där. Jag var helt plötsligt mycket, mycket nervös.

Det kändes som jag för första gången hade press på mig, en press utifrån att prestera bra. Dels hade jag en massiv hejarklack på Facebook. Riktigt bra vänner och bekanta som gav mig massa pepp och stöd men som, i alla fall i mitt huvud, helt plötsligt FÖRVÄNTADE sig någonting av mig. Det händer mig jämt och ständigt i det verkliga livet, men det var första gången i ett idrottssammanhang. Läskigt.

Att dokumentärfilmen hade visats gjorde också att många medtävlare, som annars kanske inte skulle ha lagt märke till mig, hade stenkoll på vem jag var, och som under första delen av loppet överföll mig med frågor om jag trodde jag skulle klara av 24 timmar. Det kändes som jag fick samma uppmärksamhet som någon som brukar gå riktigt långt, fast utan att ha någonting att backa upp det med. Om någon annan fick tanken "vem tror hon att hon är", så kan jag försäkra att jag undrade det också.

Det var en knepig situation, speciellt för en person som jag, som kan gå långt :-) för att inte göra andra besvikna. Men, tiden brydde sig inte ett dugg om min nervositet. Den tickade hänsynslöst på och klockan blev 21.00 och det var dags att börja traska…

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg