Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Fotrally 2016 - Del 5 - Efteråt




24.07 i en backe i Strängnäs. Här fanns ett elskåp. Jag gillade elskåpet. Det såg ut som ett bra ställe att sätta sig på. Det var det. Jag satt i nästan en kvart på det där elskåpet. Under tiden bröt jag officiellt och fick min efterlängtade medalj. Min support stack ner och hämtade bilen. Jag pratade lite med funktionärerna och lade in ett meddelande på Facebook att jag hade brutit och att folk kunde börja berömma mig nu. Under den där kvarten var jag Drottning av hela Universum och jag tog nådigt emot folkets (två funktionärer och en supports) beundran från min Elskåpstron. Sedan skulle jag ta mig ner från elskåpet. Min status som Drottning av Universum ersattes av en ny status nämligen Liten, Ynklig Sengångare. Som hade fastnat i en mangel.

Jag kom in i bilen på något sätt och höll på att spy i en plastpåse när supporten kom in i bilen med en cheeseburgare. Liksom jag hade cheeseburgarnas status hade sjunkit från himmelska till äckliga på ganska kort tid, konstaterade jag sorgset (och full av självömkan såklart).  Vi åkte hem till Stockholm igen. Jag ömsom fnissande och ömsom fulgrät. Väl framme fick supporten bära mig på ryggen uppför trapporna. Vilken hjälte! Jag pep av smärta hela vägen upp. Är man dramaqueen så är man.

– Ha en fint apstadium, hälsade Niklas Grebäck och Robert Agrius, via Facebook. Och apstadium var precis vad jag hade i nästan två dygn. En händelse under apstadiet var när jag hade tömt blåsor under foten. Efteråt tog jag mig ut på balkongen och satt där en stund i solen. När jag sedan skulle gå in hade foten liksom fastnat lite i den varma trätrallen. Usch! På söndagskvällen kunde jag inte hålla mig längre utan tiggde skjuts in till Sjöhistoriska för att se varvningen av Per-Ola och Robert. Strax därefter var Fotrallyt över. De båda hjältarna skjutsades tillbaka till Sjöhistoriska. Jag fick möjlighet att gratta Per-Ola och ge honom en kram. Och denna fantastiska människa som har gått i över 72 timmar ler mot mig och frågar bekymrat hur det är med mina fötter? MINA fötter!?! Det säger en del om vilken toppenkille han är.

Nu har det gått några dagar till. Jag har varit en tråkig mamma som har haft svårt att hitta på roliga saker. Roliga saker innebär förflyttning av sagda mamma. Det rinner gegga från mina stortånaglar. Jag får akta mig så att jag inte lämnar små snigelspår när jag haltar fram. Usch vad äckligt, säger sonen. Dottern tröstar mig med att geggan glittrar fint i solen i alla fall. Nästan som glitternagellack. Min vän (och medtraskare 2014) Jeanette har pysslat om mig, fixat mat, roat barnen och roat sig själv med att googla fram bilder på fötter med kallbrand som hon glatt har visat mig. Jag antar att det är dags att plocka fram borren snart, men jag ser inte fram emot det. Jag får inte på mig några vettiga skor. Och jag läser om några av er andra som är ute och springer. SPRINGER? ÄR NI FRÅN VETTET?

Jag har skrivit det förut, men gör det igen. Jag är en latmask. En rökare. Med dålig karaktär. Men jag klarade 24 timmar ändå. Varför? Så här i efterhand kan jag konstatera ett några saker som hjälpte.

1, En fantastisk support. Han checkade in minst en gång varje halvtimme på slutet för att se att jag mådde någorlunda ok. Han gick till och med vid min sida några minuter ibland, men var väldigt noga med att inte hjälpa mig på något sätt eftersom vi båda var angelägna om att hålla oss till reglerna.

2, Fantastiska medtävlare. Det finns många som borde tackas, men jag tar de två viktigaste. Daniel Vesterhav som lyckades med konsten att distrahera och dirigera mig ner för en lång backe. (nerför är MYCKET värre än uppför) Och Björn Ohlsson, som kom på fjärde plats i år som var helt otrolig. Han var snäll, men daltade inte med mig. Hade han gjort det hade jag nog bara lagt mig ner. Vet inte om jag hade klarat det utan honom. Och det är en del av magin. Nästan alla har en eller flera medtävlare som har stöttat dem. Du går inte ensam!

3, Pannben. Min pappa brukade alltid säga att jag var ”envis som en liten röd gris”. En tvivelaktig komplimang men i sanningen rätt så överensstämmande. Min kropp ville ge upp så många timmar före mitt huvud. Jag kan verkligen ärligt, ärligt säga att jag har tänjt mina egna gränser till det närmast omöjliga. Det känns bra.

Slutligen, till er som ska gå första gången 2017. Ni kommer att få all hjälp och allt stöd som ni behöver från folk som har gått tidigare. Bra råd. Mycket bättre än vad jag kan ge er. Om skor, strumpor, mat, utrustning mm. (Jag skulle väl bara säga öh, glöm inte ciggen, eller något annat mindre lämpligt) Men om det är någonting jag vill förmedla så är det här: Det gör ont. Det är stundtals tråkigt. Det är vansinnigt. Men det är också magiskt. MISSA INTE MAGIN!

 

//Ingrid Lindeborg #94

Fotrally 2016 Del 4 - Den svåra delen






Jag började få en stor blåsa som irriterade mig redan vid 10 timmar. Jag tog mina första toaminuter och bytte strumpa, men det hjälpte inte. Vid zonen i Nykvarn fick jag ny support (världens bästa) och ny mat. Men någonstans där började det bli riktigt jobbigt. Jag vet egentligen inte varför. Jag kunde inte äta ordentligt, tappade motivationen, kompenserade med stegen för fotblåsan vilket gjorde att fler blåsor och värk i andra höften kom som ett brev på posten. Vid 13 timmar ville jag bryta. Jag åt faktiskt ingenting vettigt efter 13 timmar. Jag levde på Vitargo, några klunkar blåbärssoppa, ett par salttabletter, ett par värktabletter och cigaretter de sista 11 timmarna. (Prova inte det, det är jättedumt). Vid 15 timmar sipprade det var ur ena hälen, jag hade kramp i njurarna och var allmänt deppig. Vid 18 timmar och supportzonen vid Mariefred var jag gråtfärdig. Bytte till det sista paret skor som jag hade lånat bara för att de var flera nummer för stora. Det var i Mariefred jag på allvar började räkna minuterna. 6 x 60 = 360 till 24 timmar. 359, 358, 357. Höll på att bli tokig. Bestämde mig för att sluta titta på klockan. Lyckades i tre minuter. 353, 352, 351… Till och med vädret var emot mig, tyckte jag. Omväxlande ösregn och stekande sol. 345, 344, 343.

Jag började fundera på varför jag gick? Alla skäl jag hade att fortsätta försvann, ett efter ett. Att jag skulle göra vänner och bekanta besvikna började bli oviktigt. Hur skulle de kunna förstå hur mycket svårare det var i år jämfört med 2014? De skulle bara tycka att jag hade gått kortare tid och därmed misslyckats. Ett tag började jag till och med bli förbannad på folk som hejade på via Facebook. KÄMPA!, skrev de. DU KLARAR DET! Lätt för dem att skriva, tänkte jag tjurigt. De sitter säkert ner och skriver, de latmaskarna. De har ingen aaaaning om hur synd det är om mig. (Folk som känner mig vet att jag är mycket bra på att tycka synd om mig själv. Skaka fram en tävling i självömkan och ni har inte en chans) Jag insåg dock tack och lov det olämpliga i att be dem dra åt skogen. 323, 322, 321.

Att jag skulle var besviken på mig själv? Det slutade också betyda någonting. Det händer jämt och ständigt att jag gör mig själv besviken, rationaliserade jag för mig själv och tänkte på gymkortet som samlar damm mellan gångerna. Och på alla chokladkakor som jag inte skulle ha ätit. 290, 289, 288.

Till slut fanns det bara en enda anledning att fortsätta gå. Jag ville att min nioårige son Leo skulle vara stolt över mig. Han hade pratat så mycket om det, hoppats och hejat. Jag kunde bara inte sluta gå. (Nu börjar det här urarta till en amerikansk dålig film, förlåt, usch, man hör nästan den sentimentala stråkmusiken, men det var så det kändes). Jag kunde egentligen inte fortsätta gå men jag kunde inte sluta heller. Mina fötter haltade fram till samma ordslinga: Jag slutar, vad ska jag säga till Leo? Jag slutar. Vad ska jag säga till Leo? 223, 222, 221.

Till slut grät jag lite. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Ibland känns det konstigt nog lite lättare att jogga än att gå, i alla fall i benen. De blåsfyllda fötterna höll inte med. Jag gick med en rätt stor sten i skon de sista fyra (!) timmarna men hade inte kraft nog att ta ut den. Det säger en del om hur slutkörd jag var. Jag fick lite extra energi när jag passerade 22.26 och persade, men den försvann beklagligt fort. 90, 89, 88.

Men, minuterna passerade och klockan blev återigen 21.00, precis som alla andra dagar. Och någonstans där fick jag energi att fortsätta 7 minuter till, bara för att kanske komma upp ett par steg i resultatlistan. Och där var det över för min del. I mitt ”skäl att bryta” kunde jag ange hur många som helst. Men jag uppgav den enda känsla som dominerade just då: ”SÅ JÄVLA NÖJD”

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fotrally 2016 - Del 3 - Den lätta delen





Det började bra- vi gick genom Stockholm och det var som vanligt – magiskt. Jag gick tillsammans med Per-Ola en stund i början. Jag försäkrade honom om att det var hans tur i år – att han skulle vinna. Det trodde nog många, men precis som jag trodde nog de flesta att han inte skulle behöva gå så långt som han behövde för att vinna. Att Robert skulle slå sitt personbästa med så många timmar hade nog ingen räknat med!

När vi kom till Aspudden började det regna lite grann. Ett sådant där vansinnigt irriterande regn. Inte ett sådant där litet regn, små stänk som man kan strunta i, och inget ösregn som nödvändigtvis kräver omedelbara åtgärder som regnponcho och skoskydd. Regnet irriterade mig jättemycket. Främst för att min väderapp högtidligt hade försäkrat mig om att det inte skulle regna. Jag gick in på appen igen. Den hävdade lika tvärsäkert att det minsann inte regnade. Inte en droppe regn insisterade den på medan jag ilsket torkade av det tydligen helt påhittade regnet från telefonen. Jag gick och tjurade över dumma appar och dumma moln en stund. Av någon anledning tog jag det där regnet som en personlig förolämpning, enbart riktat mot mig. Och då hade jag bara gått i ett par timmar och var varken trött eller hade ont.

I Aspudden kom också mitt första kisställe. Jag gick och var självbelåten över min noggranna planering. Problemet var att ledet hade svällt på bredden, folk gick 7-8 i bredd och jag hade därmed mycket mindre tid på mig än vad jag trodde. Jag hamnade efter och sprang i fatt.

Mellan Mälarhöjden och Bredäng gick det bättre, så även i Vårby Gård. I Mälarhöjden kom min storebror och hejade, en rolig tradition. Jag var sedan glad och nöjd hela vägen till Supportzon 1, där jag var en av de få med egen lyxsupport. En kompis stod beredd med skor, ny påse med Vitargo och godis samt två cheeseburgare. Gud vad goda de var! Jag hade drillat kompisen ordentligt, och hela supporten gick på mindre än 30 sekunder. Sedan stod jag där och hade nästan tråkigt, det tog jättelång tid innan vi kom i gång igen, tyckte jag. Passade på att stretcha lite och sedan bar det av igen.

Vägen till Södertälje är egentligen ganska tråkig, men jag hade inte tråkigt. Jag pratade med folk och lyssnade lite på musik. Vid något tillfälle såg jag en stor älg på avstånd. Han undrade nog vad vi höll på med. Det undrade nog flera av oss vid det laget i och för sig. Mitt enda frustrationsmoment var mina kisspauser igen. Jag har den (inte alltid så bra) egenheten att jag nästan kan bli lite ”Rain Man” om jag har gjort upp planer som inte funkar. Och i Fotrally får man räkna med att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Ledet svällde ut igen och jag insåg att jag inte skulle hinna in i buskarna. Jag pratade med funktionären längst bak som talade om för mig att det var funktionären längst fram som styrde över ledets bredd. Så jag arbetade mig fram till täten och fick höra att det var funktionären längst bak som skulle styra detta. Minsann. Föll tillbaka igen. Funktionären längst bak upprepade att det inte gick att styra ledets bredd från en bakre position. Vid det laget var jag både kissnödig och morrig. (Har ni sett dokumentären vet ni att jag blir jättemorrig när jag inte får kissa. Fast det året hade jag ju urinvägsinfektion, så då var det ännu värre) Till slut hoppade hjälten Niklas Grebäck ut ur en bil och rättade upp ledet och jag var glad och skuttig (nåja) igen. Vägen in och genom Södertälje var som vanligt – magisk. Jag kände mig stark och oövervinnerlig. Sedan började problemen…



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fotrally Del 2 - Uppladdning




Anmälan skickades in och bekräftades. Jag försökte verkligen få någon jag kände att gå med, dels för att det skulle vara roligt (Jeanette och jag HADE väldigt roligt, även om hon var så irriterande pigg och klämkäck på natten att jag ville sätta krokben för henne ibland) och dels för att ha en ”hare”. Begreppet ”Hare” kommer också från Stephen Kings bok, LÄS DEN om ni inte har gjort det redan. Men ingen jag kände nappade den här gången. Nåja, man går ju inte ensam i alla fall!

Jag var bättre förberedd i år, hade tänkt till när det gällde skor, utrustning och annat. Jag hade lärt mig av mina misstag. Konstigt nog gör man nya varje år, ibland funderar jag på hur många gånger man måste gå för att inte göra något misstag alls?

JAG HADE TILL OCH MED TRÄNAT! Två gånger gick jag från Sjöhistoriska till Södertälje, dels för själva träningens skull men också för att reka kissmöjligheter. Det ÄR svårare för tjejer, dels vill de flesta ha lite mer avskildhet, dels är det liksom lite krångligare för oss än att bara ställa sig vid vägkanten. (Prova gärna att huka i en minut, håll balansen, försök att inte kissa på dina egna skor och ta dig upp igen efter att ha traskat i ett antal timmar och du är stel som en gammal pudding…) Tjejer som går långt i Fotrally är hjältar! De får antingen stå ut med ovanstående, eller ta ut toatid för att kissa, medan killarna får mer tid att pyssla med fötterna. Min plan var i alla fall att ha koll på möjliga ställen fram till Södertälje för att spara toatiden till senare när jag var tröttare.

Jag gillar planer. De ger mig en känsla av kontroll. Allt som jag kan kontrollera inför ett Fotrally är bra, ingen detalj är för liten för att fundera på. Ju mer kontroll över småsakerna, desto större möjlighet att senare släppa kontrollen över kropp och hjärna och bara gå…

Jag började ladda inför loppet några dagar innan. Kolhydratladda alltså. Min support hade mig att dricka Vitargo. Blä, tänkte jag och kompletterade med att vräka i mig flera burkar Nutella. Kolhydratladdning som kolhydratladdning, tänkte jag lite upproriskt. Men jag drack Vitargon. Jag vågade inte annat. Kvällen innan var jag uppe extra länge och lyckades sova en bit in på förmiddagen. Det räcker för mig, det är inte så svårt att hålla sig vaken ett dygn om man är i rörelse. Jag tror att de massiva sömnproblemen kommer för folk som går längre än så.

Jag fick skjuts in till tävlingen, och konstaterade glatt igen att nej, man går inte ensam. Här fanns ju flera medtävlande som jag redan kände och funktionärer dessutom! Jag hälsade på lite folk som jag kände igen och bekantade mig med hatkärleken Bajamajabilen innan start. Satte på mig skor, kollade (för femtioelfte gången) att allt som skulle vara i ryggsäcken fanns där. Jag var helt plötsligt mycket, mycket nervös.

Det kändes som jag för första gången hade press på mig, en press utifrån att prestera bra. Dels hade jag en massiv hejarklack på Facebook. Riktigt bra vänner och bekanta som gav mig massa pepp och stöd men som, i alla fall i mitt huvud, helt plötsligt FÖRVÄNTADE sig någonting av mig. Det händer mig jämt och ständigt i det verkliga livet, men det var första gången i ett idrottssammanhang. Läskigt.

Att dokumentärfilmen hade visats gjorde också att många medtävlare, som annars kanske inte skulle ha lagt märke till mig, hade stenkoll på vem jag var, och som under första delen av loppet överföll mig med frågor om jag trodde jag skulle klara av 24 timmar. Det kändes som jag fick samma uppmärksamhet som någon som brukar gå riktigt långt, fast utan att ha någonting att backa upp det med. Om någon annan fick tanken "vem tror hon att hon är", så kan jag försäkra att jag undrade det också.

Det var en knepig situation, speciellt för en person som jag, som kan gå långt :-) för att inte göra andra besvikna. Men, tiden brydde sig inte ett dugg om min nervositet. Den tickade hänsynslöst på och klockan blev 21.00 och det var dags att börja traska…

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fotrally Del 1 - Bakgrund





Jag är inte riktigt klok. Det brukar i alla fall folk säga när jag berättar om Fotrally och att jag faktiskt har deltagit flera gånger. Och det har de förstås helt rätt i.

Hur hamnade jag i det här då?

Jag läste Stephen Kings Maratonmarschen när jag var i tonåren och jag blev helt fascinerad. Genom åren funderade jag faktiskt på hur långt man skulle kunna gå och jag önskade att det fanns en sådan tävling på riktigt, minus vad som hände när man inte orkade gå längre förstås. Gissa om jag blev förvånad och överlycklig när jag insåg att det FANNS en sådan tävling!

2013 gick jag första gången. Helt oförberedd. Från det året minns jag speciellt två saker. Ungefär sex-sju timmar in i tävlingen hamnade jag mitt i ett samtal med två killar som också gick första gången. De pratade om alla maraton de hade sprungit. Den ena killen vände sig till mig.

Kille: Hur ser din säsong ut då?

Jag: Öh va?

Kille: Men när ska du springa nästa gång?

Jag: Öh, möjligtvis till bussen, men bara om jag är jättejättesen.

Kille: Har du varit med i NÅGON tävling?

Jag: Ja, Jag har varit med i SUDOKU-SM! Jag kom på 42:a plats!

Jag blev SÅ avfärdad. Det kändes riktigt bra att hitta honom i brytbussen när jag väl gav upp. Det skedde efter 12.12. Vilket leder mig till mitt andra stora minne från 2013. Jag hade aldrig klarat 12 timmar utan Christer Janzon som stöttade mig av och till under rallyt och hela sista timmen. Och det är det som är en del av magin med Fotrally. Att man stöttar varandra. Jag stöttar de som är i dåligt skick och när jag själv börjar falla samman stöttar någon annan mig. Och det här håller i sig ända till slutet. Magi.

Jag blev helt såld. Och när jag inför nästa år blev utmanad av en av mina bästa vänner, Jeanette Woxmark var jag ju tvungen att försöka igen.

2014 var ju Dokumentärens år. En dokumentär som det inte var mening att jag skulle vara med i alls. Jeanette blev intervjuad som rookie, Per-Ola och Niklas som erfarna långtraskare. Men när Jeanette pratade så mycket om mig (och att hon skulle gå längre) blev jag kontaktad på grund av det. Och på den vägen (J) blev det. Om dokumentären kan jag säga två saker. 1, Jag tycker den är jättebra! 2, Jag är mycket tacksam över att en hel del av det jag sade och gjorde INTE kom med i filmen!  

Min plan det året var att försöka gå 15 timmar. Och att gå längre än Jeanette. (Jag har svårt att låta bli så uppenbara utmaningar). Men mitt starkaste minne från 2014 är när Jeanette vill bryta och pratar med mig om det. Det avsnittet finns med i filmen. Jag borde ju ha blivit glad? Bröt hon, skulle jag ju vinna! Men jag blev inte glad. Jag blev frustrerad, ledsen och jag försökte få henne att ta ut toatid och fortsätta. Långt efteråt kom jag att tänka på boken igen. Trots att pojkarna i Maratonmarschen visste att alla andra måste förlora för att de skulle vinna (och överleva) blev de stundtals förkrossade när andra föll ifrån. Exakt den känslan hade jag. Nå, jag fortsatte gå. De sista timmarna haltade jag och hade stundtals magkramper. Ett fint minne var 22.12 när jag insåg att jag hade persat med tio timmar. Då var det flera andra deltagare som gjorde vågen. Jag mådde bra då. Jag var stolt, över mig själv, men också över att vara delaktig av någonting större. Magi. Men bara några minuter efter rasade det. 22.26 fick det vara nog. Först efteråt insåg jag hur nära jag hade varit 24-timmarsgränsen. Med tanke på att mitt mål hade varit 15 timmar var det aldrig något jag hade tänkt på. 24 timmar är för ”riktiga” idrottspersoner, inte tjuriga, rökande, chokladätande soffliggare som jag.  Men, 2015 kanske? Helt plötsligt var 24 timmar något att drömma om på allvar.

Fast 2015 vill jag helst bara glömma. Tre veckor innan start började vänsterfoten att strejka, helt omotiverat. Jag gick till doktorn. Tjatade efter en kortisonspruta. Läkaren sade först tvärt nej, jag kunde ju gå, även om jag haltade lite. Jag berättade om Fotrally. När läkaren hade lyssnat färdigt och plockat upp sin haka från skrivbordet fick jag min spruta.  Han menade dock att det inte skulle hålla och det hade han rätt i. Första steget vid Sjöhistoriska gjorde ont och det blev bara värre. Till slut fick jag ge upp 14. 44. Att foten började bråka några veckor innan helt utan anledning är ju sådant som kan hända. Ändå kände jag mig otroligt misslyckad. Det fanns bara en sak att göra. Skicka in en anmälan till 2016…