Det började bra- vi gick genom Stockholm och det var som vanligt – magiskt. Jag gick tillsammans med Per-Ola en stund i början. Jag försäkrade honom om att det var hans tur i år – att han skulle vinna. Det trodde nog många, men precis som jag trodde nog de flesta att han inte skulle behöva gå så långt som han behövde för att vinna. Att Robert skulle slå sitt personbästa med så många timmar hade nog ingen räknat med!

När vi kom till Aspudden började det regna lite grann. Ett sådant där vansinnigt irriterande regn. Inte ett sådant där litet regn, små stänk som man kan strunta i, och inget ösregn som nödvändigtvis kräver omedelbara åtgärder som regnponcho och skoskydd. Regnet irriterade mig jättemycket. Främst för att min väderapp högtidligt hade försäkrat mig om att det inte skulle regna. Jag gick in på appen igen. Den hävdade lika tvärsäkert att det minsann inte regnade. Inte en droppe regn insisterade den på medan jag ilsket torkade av det tydligen helt påhittade regnet från telefonen. Jag gick och tjurade över dumma appar och dumma moln en stund. Av någon anledning tog jag det där regnet som en personlig förolämpning, enbart riktat mot mig. Och då hade jag bara gått i ett par timmar och var varken trött eller hade ont.

I Aspudden kom också mitt första kisställe. Jag gick och var självbelåten över min noggranna planering. Problemet var att ledet hade svällt på bredden, folk gick 7-8 i bredd och jag hade därmed mycket mindre tid på mig än vad jag trodde. Jag hamnade efter och sprang i fatt.

Mellan Mälarhöjden och Bredäng gick det bättre, så även i Vårby Gård. I Mälarhöjden kom min storebror och hejade, en rolig tradition. Jag var sedan glad och nöjd hela vägen till Supportzon 1, där jag var en av de få med egen lyxsupport. En kompis stod beredd med skor, ny påse med Vitargo och godis samt två cheeseburgare. Gud vad goda de var! Jag hade drillat kompisen ordentligt, och hela supporten gick på mindre än 30 sekunder. Sedan stod jag där och hade nästan tråkigt, det tog jättelång tid innan vi kom i gång igen, tyckte jag. Passade på att stretcha lite och sedan bar det av igen.

Vägen till Södertälje är egentligen ganska tråkig, men jag hade inte tråkigt. Jag pratade med folk och lyssnade lite på musik. Vid något tillfälle såg jag en stor älg på avstånd. Han undrade nog vad vi höll på med. Det undrade nog flera av oss vid det laget i och för sig. Mitt enda frustrationsmoment var mina kisspauser igen. Jag har den (inte alltid så bra) egenheten att jag nästan kan bli lite ”Rain Man” om jag har gjort upp planer som inte funkar. Och i Fotrally får man räkna med att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Ledet svällde ut igen och jag insåg att jag inte skulle hinna in i buskarna. Jag pratade med funktionären längst bak som talade om för mig att det var funktionären längst fram som styrde över ledets bredd. Så jag arbetade mig fram till täten och fick höra att det var funktionären längst bak som skulle styra detta. Minsann. Föll tillbaka igen. Funktionären längst bak upprepade att det inte gick att styra ledets bredd från en bakre position. Vid det laget var jag både kissnödig och morrig. (Har ni sett dokumentären vet ni att jag blir jättemorrig när jag inte får kissa. Fast det året hade jag ju urinvägsinfektion, så då var det ännu värre) Till slut hoppade hjälten Niklas Grebäck ut ur en bil och rättade upp ledet och jag var glad och skuttig (nåja) igen. Vägen in och genom Södertälje var som vanligt – magisk. Jag kände mig stark och oövervinnerlig. Sedan började problemen…