24.07 i en backe i Strängnäs. Här fanns ett elskåp. Jag gillade elskåpet. Det såg ut som ett bra ställe att sätta sig på. Det var det. Jag satt i nästan en kvart på det där elskåpet. Under tiden bröt jag officiellt och fick min efterlängtade medalj. Min support stack ner och hämtade bilen. Jag pratade lite med funktionärerna och lade in ett meddelande på Facebook att jag hade brutit och att folk kunde börja berömma mig nu. Under den där kvarten var jag Drottning av hela Universum och jag tog nådigt emot folkets (två funktionärer och en supports) beundran från min Elskåpstron. Sedan skulle jag ta mig ner från elskåpet. Min status som Drottning av Universum ersattes av en ny status nämligen Liten, Ynklig Sengångare. Som hade fastnat i en mangel.

Jag kom in i bilen på något sätt och höll på att spy i en plastpåse när supporten kom in i bilen med en cheeseburgare. Liksom jag hade cheeseburgarnas status hade sjunkit från himmelska till äckliga på ganska kort tid, konstaterade jag sorgset (och full av självömkan såklart).  Vi åkte hem till Stockholm igen. Jag ömsom fnissande och ömsom fulgrät. Väl framme fick supporten bära mig på ryggen uppför trapporna. Vilken hjälte! Jag pep av smärta hela vägen upp. Är man dramaqueen så är man.

– Ha en fint apstadium, hälsade Niklas Grebäck och Robert Agrius, via Facebook. Och apstadium var precis vad jag hade i nästan två dygn. En händelse under apstadiet var när jag hade tömt blåsor under foten. Efteråt tog jag mig ut på balkongen och satt där en stund i solen. När jag sedan skulle gå in hade foten liksom fastnat lite i den varma trätrallen. Usch! På söndagskvällen kunde jag inte hålla mig längre utan tiggde skjuts in till Sjöhistoriska för att se varvningen av Per-Ola och Robert. Strax därefter var Fotrallyt över. De båda hjältarna skjutsades tillbaka till Sjöhistoriska. Jag fick möjlighet att gratta Per-Ola och ge honom en kram. Och denna fantastiska människa som har gått i över 72 timmar ler mot mig och frågar bekymrat hur det är med mina fötter? MINA fötter!?! Det säger en del om vilken toppenkille han är.

Nu har det gått några dagar till. Jag har varit en tråkig mamma som har haft svårt att hitta på roliga saker. Roliga saker innebär förflyttning av sagda mamma. Det rinner gegga från mina stortånaglar. Jag får akta mig så att jag inte lämnar små snigelspår när jag haltar fram. Usch vad äckligt, säger sonen. Dottern tröstar mig med att geggan glittrar fint i solen i alla fall. Nästan som glitternagellack. Min vän (och medtraskare 2014) Jeanette har pysslat om mig, fixat mat, roat barnen och roat sig själv med att googla fram bilder på fötter med kallbrand som hon glatt har visat mig. Jag antar att det är dags att plocka fram borren snart, men jag ser inte fram emot det. Jag får inte på mig några vettiga skor. Och jag läser om några av er andra som är ute och springer. SPRINGER? ÄR NI FRÅN VETTET?

Jag har skrivit det förut, men gör det igen. Jag är en latmask. En rökare. Med dålig karaktär. Men jag klarade 24 timmar ändå. Varför? Så här i efterhand kan jag konstatera ett några saker som hjälpte.

1, En fantastisk support. Han checkade in minst en gång varje halvtimme på slutet för att se att jag mådde någorlunda ok. Han gick till och med vid min sida några minuter ibland, men var väldigt noga med att inte hjälpa mig på något sätt eftersom vi båda var angelägna om att hålla oss till reglerna.

2, Fantastiska medtävlare. Det finns många som borde tackas, men jag tar de två viktigaste. Daniel Vesterhav som lyckades med konsten att distrahera och dirigera mig ner för en lång backe. (nerför är MYCKET värre än uppför) Och Björn Ohlsson, som kom på fjärde plats i år som var helt otrolig. Han var snäll, men daltade inte med mig. Hade han gjort det hade jag nog bara lagt mig ner. Vet inte om jag hade klarat det utan honom. Och det är en del av magin. Nästan alla har en eller flera medtävlare som har stöttat dem. Du går inte ensam!

3, Pannben. Min pappa brukade alltid säga att jag var ”envis som en liten röd gris”. En tvivelaktig komplimang men i sanningen rätt så överensstämmande. Min kropp ville ge upp så många timmar före mitt huvud. Jag kan verkligen ärligt, ärligt säga att jag har tänjt mina egna gränser till det närmast omöjliga. Det känns bra.

Slutligen, till er som ska gå första gången 2017. Ni kommer att få all hjälp och allt stöd som ni behöver från folk som har gått tidigare. Bra råd. Mycket bättre än vad jag kan ge er. Om skor, strumpor, mat, utrustning mm. (Jag skulle väl bara säga öh, glöm inte ciggen, eller något annat mindre lämpligt) Men om det är någonting jag vill förmedla så är det här: Det gör ont. Det är stundtals tråkigt. Det är vansinnigt. Men det är också magiskt. MISSA INTE MAGIN!

 

//Ingrid Lindeborg #94