Jag började få en stor blåsa som irriterade mig redan vid 10 timmar. Jag tog mina första toaminuter och bytte strumpa, men det hjälpte inte. Vid zonen i Nykvarn fick jag ny support (världens bästa) och ny mat. Men någonstans där började det bli riktigt jobbigt. Jag vet egentligen inte varför. Jag kunde inte äta ordentligt, tappade motivationen, kompenserade med stegen för fotblåsan vilket gjorde att fler blåsor och värk i andra höften kom som ett brev på posten. Vid 13 timmar ville jag bryta. Jag åt faktiskt ingenting vettigt efter 13 timmar. Jag levde på Vitargo, några klunkar blåbärssoppa, ett par salttabletter, ett par värktabletter och cigaretter de sista 11 timmarna. (Prova inte det, det är jättedumt). Vid 15 timmar sipprade det var ur ena hälen, jag hade kramp i njurarna och var allmänt deppig. Vid 18 timmar och supportzonen vid Mariefred var jag gråtfärdig. Bytte till det sista paret skor som jag hade lånat bara för att de var flera nummer för stora. Det var i Mariefred jag på allvar började räkna minuterna. 6 x 60 = 360 till 24 timmar. 359, 358, 357. Höll på att bli tokig. Bestämde mig för att sluta titta på klockan. Lyckades i tre minuter. 353, 352, 351… Till och med vädret var emot mig, tyckte jag. Omväxlande ösregn och stekande sol. 345, 344, 343.

Jag började fundera på varför jag gick? Alla skäl jag hade att fortsätta försvann, ett efter ett. Att jag skulle göra vänner och bekanta besvikna började bli oviktigt. Hur skulle de kunna förstå hur mycket svårare det var i år jämfört med 2014? De skulle bara tycka att jag hade gått kortare tid och därmed misslyckats. Ett tag började jag till och med bli förbannad på folk som hejade på via Facebook. KÄMPA!, skrev de. DU KLARAR DET! Lätt för dem att skriva, tänkte jag tjurigt. De sitter säkert ner och skriver, de latmaskarna. De har ingen aaaaning om hur synd det är om mig. (Folk som känner mig vet att jag är mycket bra på att tycka synd om mig själv. Skaka fram en tävling i självömkan och ni har inte en chans) Jag insåg dock tack och lov det olämpliga i att be dem dra åt skogen. 323, 322, 321.

Att jag skulle var besviken på mig själv? Det slutade också betyda någonting. Det händer jämt och ständigt att jag gör mig själv besviken, rationaliserade jag för mig själv och tänkte på gymkortet som samlar damm mellan gångerna. Och på alla chokladkakor som jag inte skulle ha ätit. 290, 289, 288.

Till slut fanns det bara en enda anledning att fortsätta gå. Jag ville att min nioårige son Leo skulle vara stolt över mig. Han hade pratat så mycket om det, hoppats och hejat. Jag kunde bara inte sluta gå. (Nu börjar det här urarta till en amerikansk dålig film, förlåt, usch, man hör nästan den sentimentala stråkmusiken, men det var så det kändes). Jag kunde egentligen inte fortsätta gå men jag kunde inte sluta heller. Mina fötter haltade fram till samma ordslinga: Jag slutar, vad ska jag säga till Leo? Jag slutar. Vad ska jag säga till Leo? 223, 222, 221.

Till slut grät jag lite. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Och hamnade efter. Och sprang i kapp. Ibland känns det konstigt nog lite lättare att jogga än att gå, i alla fall i benen. De blåsfyllda fötterna höll inte med. Jag gick med en rätt stor sten i skon de sista fyra (!) timmarna men hade inte kraft nog att ta ut den. Det säger en del om hur slutkörd jag var. Jag fick lite extra energi när jag passerade 22.26 och persade, men den försvann beklagligt fort. 90, 89, 88.

Men, minuterna passerade och klockan blev återigen 21.00, precis som alla andra dagar. Och någonstans där fick jag energi att fortsätta 7 minuter till, bara för att kanske komma upp ett par steg i resultatlistan. Och där var det över för min del. I mitt ”skäl att bryta” kunde jag ange hur många som helst. Men jag uppgav den enda känsla som dominerade just då: ”SÅ JÄVLA NÖJD”