Jag är inte riktigt klok. Det brukar i alla fall folk säga när jag berättar om Fotrally och att jag faktiskt har deltagit flera gånger. Och det har de förstås helt rätt i.

Hur hamnade jag i det här då?

Jag läste Stephen Kings Maratonmarschen när jag var i tonåren och jag blev helt fascinerad. Genom åren funderade jag faktiskt på hur långt man skulle kunna gå och jag önskade att det fanns en sådan tävling på riktigt, minus vad som hände när man inte orkade gå längre förstås. Gissa om jag blev förvånad och överlycklig när jag insåg att det FANNS en sådan tävling!

2013 gick jag första gången. Helt oförberedd. Från det året minns jag speciellt två saker. Ungefär sex-sju timmar in i tävlingen hamnade jag mitt i ett samtal med två killar som också gick första gången. De pratade om alla maraton de hade sprungit. Den ena killen vände sig till mig.

Kille: Hur ser din säsong ut då?

Jag: Öh va?

Kille: Men när ska du springa nästa gång?

Jag: Öh, möjligtvis till bussen, men bara om jag är jättejättesen.

Kille: Har du varit med i NÅGON tävling?

Jag: Ja, Jag har varit med i SUDOKU-SM! Jag kom på 42:a plats!

Jag blev SÅ avfärdad. Det kändes riktigt bra att hitta honom i brytbussen när jag väl gav upp. Det skedde efter 12.12. Vilket leder mig till mitt andra stora minne från 2013. Jag hade aldrig klarat 12 timmar utan Christer Janzon som stöttade mig av och till under rallyt och hela sista timmen. Och det är det som är en del av magin med Fotrally. Att man stöttar varandra. Jag stöttar de som är i dåligt skick och när jag själv börjar falla samman stöttar någon annan mig. Och det här håller i sig ända till slutet. Magi.

Jag blev helt såld. Och när jag inför nästa år blev utmanad av en av mina bästa vänner, Jeanette Woxmark var jag ju tvungen att försöka igen.

2014 var ju Dokumentärens år. En dokumentär som det inte var mening att jag skulle vara med i alls. Jeanette blev intervjuad som rookie, Per-Ola och Niklas som erfarna långtraskare. Men när Jeanette pratade så mycket om mig (och att hon skulle gå längre) blev jag kontaktad på grund av det. Och på den vägen (J) blev det. Om dokumentären kan jag säga två saker. 1, Jag tycker den är jättebra! 2, Jag är mycket tacksam över att en hel del av det jag sade och gjorde INTE kom med i filmen!  

Min plan det året var att försöka gå 15 timmar. Och att gå längre än Jeanette. (Jag har svårt att låta bli så uppenbara utmaningar). Men mitt starkaste minne från 2014 är när Jeanette vill bryta och pratar med mig om det. Det avsnittet finns med i filmen. Jag borde ju ha blivit glad? Bröt hon, skulle jag ju vinna! Men jag blev inte glad. Jag blev frustrerad, ledsen och jag försökte få henne att ta ut toatid och fortsätta. Långt efteråt kom jag att tänka på boken igen. Trots att pojkarna i Maratonmarschen visste att alla andra måste förlora för att de skulle vinna (och överleva) blev de stundtals förkrossade när andra föll ifrån. Exakt den känslan hade jag. Nå, jag fortsatte gå. De sista timmarna haltade jag och hade stundtals magkramper. Ett fint minne var 22.12 när jag insåg att jag hade persat med tio timmar. Då var det flera andra deltagare som gjorde vågen. Jag mådde bra då. Jag var stolt, över mig själv, men också över att vara delaktig av någonting större. Magi. Men bara några minuter efter rasade det. 22.26 fick det vara nog. Först efteråt insåg jag hur nära jag hade varit 24-timmarsgränsen. Med tanke på att mitt mål hade varit 15 timmar var det aldrig något jag hade tänkt på. 24 timmar är för ”riktiga” idrottspersoner, inte tjuriga, rökande, chokladätande soffliggare som jag.  Men, 2015 kanske? Helt plötsligt var 24 timmar något att drömma om på allvar.

Fast 2015 vill jag helst bara glömma. Tre veckor innan start började vänsterfoten att strejka, helt omotiverat. Jag gick till doktorn. Tjatade efter en kortisonspruta. Läkaren sade först tvärt nej, jag kunde ju gå, även om jag haltade lite. Jag berättade om Fotrally. När läkaren hade lyssnat färdigt och plockat upp sin haka från skrivbordet fick jag min spruta.  Han menade dock att det inte skulle hålla och det hade han rätt i. Första steget vid Sjöhistoriska gjorde ont och det blev bara värre. Till slut fick jag ge upp 14. 44. Att foten började bråka några veckor innan helt utan anledning är ju sådant som kan hända. Ändå kände jag mig otroligt misslyckad. Det fanns bara en sak att göra. Skicka in en anmälan till 2016…