Anmälan skickades in och bekräftades. Jag försökte verkligen få någon jag kände att gå med, dels för att det skulle vara roligt (Jeanette och jag HADE väldigt roligt, även om hon var så irriterande pigg och klämkäck på natten att jag ville sätta krokben för henne ibland) och dels för att ha en ”hare”. Begreppet ”Hare” kommer också från Stephen Kings bok, LÄS DEN om ni inte har gjort det redan. Men ingen jag kände nappade den här gången. Nåja, man går ju inte ensam i alla fall!

Jag var bättre förberedd i år, hade tänkt till när det gällde skor, utrustning och annat. Jag hade lärt mig av mina misstag. Konstigt nog gör man nya varje år, ibland funderar jag på hur många gånger man måste gå för att inte göra något misstag alls?

JAG HADE TILL OCH MED TRÄNAT! Två gånger gick jag från Sjöhistoriska till Södertälje, dels för själva träningens skull men också för att reka kissmöjligheter. Det ÄR svårare för tjejer, dels vill de flesta ha lite mer avskildhet, dels är det liksom lite krångligare för oss än att bara ställa sig vid vägkanten. (Prova gärna att huka i en minut, håll balansen, försök att inte kissa på dina egna skor och ta dig upp igen efter att ha traskat i ett antal timmar och du är stel som en gammal pudding…) Tjejer som går långt i Fotrally är hjältar! De får antingen stå ut med ovanstående, eller ta ut toatid för att kissa, medan killarna får mer tid att pyssla med fötterna. Min plan var i alla fall att ha koll på möjliga ställen fram till Södertälje för att spara toatiden till senare när jag var tröttare.

Jag gillar planer. De ger mig en känsla av kontroll. Allt som jag kan kontrollera inför ett Fotrally är bra, ingen detalj är för liten för att fundera på. Ju mer kontroll över småsakerna, desto större möjlighet att senare släppa kontrollen över kropp och hjärna och bara gå…

Jag började ladda inför loppet några dagar innan. Kolhydratladda alltså. Min support hade mig att dricka Vitargo. Blä, tänkte jag och kompletterade med att vräka i mig flera burkar Nutella. Kolhydratladdning som kolhydratladdning, tänkte jag lite upproriskt. Men jag drack Vitargon. Jag vågade inte annat. Kvällen innan var jag uppe extra länge och lyckades sova en bit in på förmiddagen. Det räcker för mig, det är inte så svårt att hålla sig vaken ett dygn om man är i rörelse. Jag tror att de massiva sömnproblemen kommer för folk som går längre än så.

Jag fick skjuts in till tävlingen, och konstaterade glatt igen att nej, man går inte ensam. Här fanns ju flera medtävlande som jag redan kände och funktionärer dessutom! Jag hälsade på lite folk som jag kände igen och bekantade mig med hatkärleken Bajamajabilen innan start. Satte på mig skor, kollade (för femtioelfte gången) att allt som skulle vara i ryggsäcken fanns där. Jag var helt plötsligt mycket, mycket nervös.

Det kändes som jag för första gången hade press på mig, en press utifrån att prestera bra. Dels hade jag en massiv hejarklack på Facebook. Riktigt bra vänner och bekanta som gav mig massa pepp och stöd men som, i alla fall i mitt huvud, helt plötsligt FÖRVÄNTADE sig någonting av mig. Det händer mig jämt och ständigt i det verkliga livet, men det var första gången i ett idrottssammanhang. Läskigt.

Att dokumentärfilmen hade visats gjorde också att många medtävlare, som annars kanske inte skulle ha lagt märke till mig, hade stenkoll på vem jag var, och som under första delen av loppet överföll mig med frågor om jag trodde jag skulle klara av 24 timmar. Det kändes som jag fick samma uppmärksamhet som någon som brukar gå riktigt långt, fast utan att ha någonting att backa upp det med. Om någon annan fick tanken "vem tror hon att hon är", så kan jag försäkra att jag undrade det också.

Det var en knepig situation, speciellt för en person som jag, som kan gå långt :-) för att inte göra andra besvikna. Men, tiden brydde sig inte ett dugg om min nervositet. Den tickade hänsynslöst på och klockan blev 21.00 och det var dags att börja traska…