Jag har tidigare pratat om att vara deltagare i Fotrally lite är som att föda barn. Efter årets tävling har jag fått nya insikter. Att vara funktionär i Fotrally är väldigt mycket som att vara mamma!

Man planerar, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och undrar om man kommer att göra ett tillräckligt bra jobb eller om man kommer att vara en sådan katastrof att ungarna behöver terapi efter det att man är klar med dem.

Att vara funktionär mellan 12 och 24 timmar är lite som att vara småbarnsmamma. Åt jättemånga barn. Många är ofokuserade och vinglar runt, (AKTA, GÅ INTE UT I GATAN, DET KOMMER BILAR!) De är trötta efter en lång dag (eller natt i detta fall) och en del är riktigt griniga. De är törstiga. De är kissnödiga, (Jag behöver gå på tooooooaaaa!) De har ont i fötterna. De flesta fortsätter framåt, andra sätter sig i diket och vägrar gå en meter till. Och precis som vilken mamma som helst så får man sätta sina egna behov åt sidan. Som funktionär går man på toa, vilar, äter och dricker när dina deltagare har fått vad de behöver. Eller när du har någon annan mamma eller pappa som tar över ansvaret. Som småbarnsmamma och funktionär får man också stå ut med att ibland få skulden för allt som är jobbigt. (Var är toabilen, Var är vattenbilen? Det går för foooooort!) Men, man får också en massa kärlek tillbaka, glada leenden och tacksamhet. Man tröstar. Peppar. Säger att de är jätteduktiga. Att man förstår hur det känns, för man har själv varit där en gång. (Och tänker skamset att man själv tillhörde gruppen av de riktigt gnälliga när det begav sig) Man trugar i någon äcklig vätskeersättning. (Jo, då bara tre klunkar till så får du lite läsk sedan). Till slut får man vila. Man lämnar över ansvaret till nästa grupp föräldrar som ska leda deltagarna genom natten. Man får äta pizza och slappna av. Det är otroligt skönt, men precis som en mamma släpper man inte föräldraskapet helt utan man oroar sig för hur det går för dem som är kvar.

Att vara funktionär mellan 36 och 48 timmar är lite som att vara mamma åt en mindre skara väluppfostrade tonåringar. De börjar få rutin. De sköter sig, även om de är jättetrötta. Man bekymrar sig över deras sömnvanor. (20 sekunder på en gräsmatta, är det verkligen bra?) Man försöker inse att de börjar bli större men man tjatar ändå. Dricker du ordentligt med vatten? Glöm inte salt! Gå försiktigt! Nej, du får inte stanna kvar här själv när du har brutit, nej jag bryr mig inte om att du säger att du klarar det jättebra) Och hur väluppfostrade de än är, får man ibland lite överseende miner och några som himlar med ögonen. Och själv går man och tänker att ja ja, ni är nästan vuxna och jätteduktiga, men det är mitt jobb att tjata!

Jag avslutade min funktionärstjänst vid 48 timmar. De hade liksom blivit vuxna, de som var kvar. De hade andra som såg efter dem i den mån det behövdes, men mitt jobb som Mamma/Funktionär var över. Lite vemodigt. Men som vilken mamma som helst fortsätter man att oroa sig. Och man smygföljer dem på sociala medier, liksom bara för att hålla koll. Fast man kommenterar ju inte för mycket, man vill ju inte vara jobbig. Eller pinsam. Men vad stolt man är över dem! När andra, mindre insatta personer kommenterar att deltagarna är fantastiskt duktiga känner man en omotiverad stolthet. Just det, det är mina deltagare det!

Och när man i efterhand får höra ifrån tävlanden som är glada och tacksamma över att man har tagit hand om dem, glömmer man bort de oviktiga sakerna som var jobbiga och man kommer ihåg allt som var roligt.

Att vara funktionär är verkligen som att vara mamma. Så värt det.